I hotell/restaurang/konferensbranschen handlar nästan allt uteslutande om service. Att ge service i alla dess former (nåja, seriösa aktörer har väl en moralisk gräns) så att gästen blir nöjd.

Idag t.ex. hjälpte vår VD Lars Eric till och skottade bort lite is på jobbet. Väl inne i kontorets värme igen berättar han nånting som han hållit tyst om. Fram tills idag. Jag tror han skämts.
Det var en dag för några veckor sen. Lars Eric hade med sig längdskidor i bilen och var sugen på att ta en tur på eftermiddagen. Efter rekommendation åkte han upp till Bjursjönsstugan och dess skidspår, en bit utanför Uddevalla.

När han kommer fram ser han några gubbar som håller på att skotta taket till stugan. Eller ja, stugan är egentligen ett väldigt stort och högt hus. Men högt där uppe stod dem och arbetade. När han går ur bilen och börjar ta på sig skidorna ropar en av gubbarna:
- Du får först komma upp och hjälpa till innan du åker skidor!
Lars Eric trodde först inte att de menade honom så han fortsatte med skidorna.

Gubben ropar en gång till:
- Kom upp nu och hjälp till!

Lars Eric låtsas som han inte hör, men efter tredje ropet frågar han lite irriterat hur han ska komma upp då.

Så, in genom dörren, tre våningar upp och ut genom ett fönster. En liten stund senare ser han sig själv ståendes på taket med säkerhetssele på och skyffel i handen, och skottar snö för fullt. Gubben som först varit lite sur och grinig för att han inte kom upp med en gång när han ropade, mjuknade upp efter en 20 minuter och började småsnacka. Frågar vad han jobbar med m.m. Efter en liten stund in i samtalet frågar han:

- Du är väl medlem i USK (Uddevalla Skid Klubb)?
- Öh, nä.
- Va fan gör du här på taket då?!

När gubben inser sitt misstag ber han om ursäkt att han tvingat upp honom på taket. Men Lars Eric slutförde sitt tilldelade arbete och hade väldigt trevligt under tiden. Som tack för hjälpen (och kanske lite för att dämpa det dåliga samvetet) ordnade gubben så att Lars Eric nu kan komma när han vill och fika gratis i Bjursjönsstugan. Med hela familjen!

Har man servicekänsla ut i fingerspetsarna kan man bli VD för en konferensanläggning. Eller snöskottare.

//Micke

Som nybliven husägare finns det mycket att förundras över.

Idag hade jag några kompisar på besök. En av dem, också nybliven husägare, besökte toaletten och kom ut med ett flin.

- Fan vad jag beundrar din varmvattenberedare! Snygg!

Öh... Tack?

//Micke

Filmen Smala Sussie!

Jag fullkomligt älskar den! Kan se den hur många gånger som helst!

Smala Sussie! I början, när de sitter på bion och slutet inte visas pga av att de inte skickat det från USA. Biografvaktmästaren kommer upp på scenen och berättar slutet och alla tycker det är ok ändå.

.

Eller när Sussie bror spyr i mjölkkannan på pizzerian.

Eller när moviekillen snackar engelska och väntar på sitt filmgenombrott.

Eller när killen råkar spika fast sig själv i golvet genom kinden med spikpistolen.

Eller när Kjell Bergkvist plockar på sig massa godis till barnen hos videobutiken för att han "har nånting" på videbutiksinnehavaren.

Eller när Hajk-människan Bengt kommer hem och ska äta lunch och den inte är färdig.

Eller när Hajk-människan Bengt syr in räkor i sin frus kläder, så hon luktar illa.

Eller när Sussie trånar efter apan Banarne, i Trazan och Banarne. Som hon haft sex med, på motorhuven på sin Volvo. Och har hans idolkort uppsatt på väggen hemma. (Banarne har för övrigt uppträtt på Bokenäs ett antal gånger!!) Det ni!

Eller när Hajk-människan Bengts fru hittar en massa pengar hos en vårdtagare och köper en dyr päls och är jättenöjd med det. Och låtsas att hon delar lika med Sussie trots att hon tar nästan allt själv! Perfekt!

Skulle ni se filmen med mig, hade jag vart den jobbige släktingen som på julaftons Kalle Anka-timme säger alla repliker innan de sägs och verkar jättenöjd över det. Därför ser jag den alltid själv. För att inte bli hatad.

Smala Sussie är min favoritfilm och den visas ikväll på 1:an!! GLAD!

//Micke

Våren är här!

En flugjävel!

Morgonen började så bra. Gick upp tidigt och var laddad för en rolig dag på jobbet! Nyduschad och fräsch går jag ut till bilen. Startar den och låter den värma sig medans jag skrapar rutorna. Sätter mig och kör iväg. En centimeter typ. Sen slirade däcken i snön bara. Kom varken fram eller bak.

Hämtar snöskyffel och börjar ta undan snön runt däcken. Försöker köra igen. Håller på så ca fem gånger och inget hjälper. Bilen står still.

Behöver grus! Finns inget grus.

Börjar fundera vad man kan ta istället. Utomhus finns inget som jag hittar, som syns över snön i alla fall. Går in i huset och tittar mig omkring. En matta att lägga under? Näää... Har bara snygga nyinköpta mattor som jag inte vill använda. Öppnar köksskåpen. Det största paketet jag hittar är havregryn! Kanske fungerar? Nä skulle inte tro det.. Men salt är ju bra! Dessvärre har jag inget saltpaket, bara en liten saltströare. Vad ska grannarna säga om jag kommer ut med havregryn och saltkar? Idioten ska nog göra gröt på morgonen utomhus?!?!?

Alla mina grannar, som är i arbetsför ålder, har jag sett åka förbi med sina bilar till sina respektive jobb. Glatt vinkandes förstås. Agda 92 år och Sten-Gunnar 125 år är nog hemma, men vad kan de göra för att hjälpa mig? Koka gröten?

Så irriterande! Och så stadsdum jag känner mig!

Än en gång fick pappa komma till undsättning och han lyckades dra loss mig. Kommer till jobbet tre timmar senare, inte så fräsch eller nyduschad. Nä svettig och grinig. Och det var jag resten av dagen med.

Och det är så man så lätt kan förstöra en hel dag.

Men imorgon är en ny dag!

//Micke

Bokstavligt talat alltså.

I helgen blev i stort sett hela Sverige insnöade. Så även våra spagäster. Och helgpersonalen blev utsnöade från jobbet. En stackars ensam Lisbeth i receptionen och en Victor i vaktmästeriet som hade övernattat på hotellet var ensamma på plats på lördag morgon.

Ingen frukostpersonal. Ingen städpersonal. Inga kockar. Ingen spapersonal. Men massor av gäster! Ingen kom fram och ingen kom ut.

Lisbeth och Victor började planera hur de först skulle steka bacon och ägg för att sedan försöka ge sig på att vaxa ben och massera en rygg medans de skrubbade rent golvet bredvid och lagade lunchmat samtidigt. De insåg sina begränsningar och löste det på annat sätt.

Victor satte sig i traktorn och åkte och hämtade in personal i det lyxiga åket! Gästerna blev förvarnade att de kanske var tvungna att stanna en extra natt. Men personal kom inåkandes i traktor och helgen blev superlyckad! Så lyckad att gästerna blev besvikna att vägarna var skottade och klara på söndag. De kunde åka hem igen men ville stanna kvar. Det är bra betyg! Gött så!

//Micke

Jag läser kommentarerna på bloggen och slås av bitterheten i några av dem. Man tycks tro att idioten från storstan har köpt ett hus och inte har en aning om vad som väntar. Visst, jag anpassade mig väldigt snabbt till stadslivet efter att ha flyttat hemifrån och jag stormtrivdes där i tolv år, och blev den person jag är. Men nu har jag ändrat mig och vill leva med hus och trädgård. Som jag har gjort de första 20 åren av mitt liv.

Jag har alltså också fått min beskärda del av husliv. Jag har lekt med kottar och äta myror och annan skit i brist på annat. Jag hade också 57 kilometer till skolan och fick gå, för någon buss stannade ju inte. Och det snöade jämt. Året om. Jag har vaknat till 13 gradig kyla inomhus för att det bara fanns tvåglasfönster. Jag har skottat snö, med spade, bara för att kunna ta mig till skolan. Så tro mig. Jag har levt det liv jag sökte mig tillbaka till. Men vill ändå ha vissa bekvämligheter, som ännu inte finns. Ännu! Jag ska ändra på detta. Något måste ju hända i utvecklingen!

Tänk att ha alla storstans bekvämligheter men ändå bo i ett litet hus med trädgård, en bit från stan. Jag ska ordna detta. Jag hör av mig när det är klart.

Läxan jag har lärt mig idag är att när man bor så här, med grannar ganska nära inpå, är det bra att börja med snöskottningen vid tomtgränsen, inte tvärtom. Som jag gjorde. Efter att jag skottat två tak och diverse gångvägar på tomten och tre timmar senare når tomtgränsen där grannarna fanns, kände jag att jag borde börjat där. Svettig och totalt utmattad möter jag dem för första gången. 93-årige Gunnar på ena sidan och snart 80-åriga Ingrid på andra. Jag ville så gärna fråga dem om jag kunde hjälpa dem med snöskottningen. Men det gjorde jag inte. Trevligheten fanns inte där. Jag trodde ju att jag skulle dö av utmattning och det ville jag inte göra på grannens tomt. Nej, skulle jag dö skulle det vara på mitt eget nyskottade tak med utsträckta händer och på begravningen skulle folk säga;

-Den där Micke, det var en hyvens grabb. Han skottade snö till han dog. En reko kille. Snöskottning är ju livets mening och han var duktig. Han stupade faktiskt på sitt tak när han skottade! Imponerande!

Jag försökte istället le mot grannarna så mycket som möjligt och hoppades att de skulle tycka att jag var en trevlig kille som flyttat in i området utan att fråga om de behövde hjälp. Jag vet inte vad de sa, för jag orkade verkligen inte lyssna, utan släpade mig in och "vilade" på soffan i fem timmar. Nu är det sängdags. Och jag kommer sova gott. Ännu en ljuvlig söndag i villaidyllen.

//Micke

Trevlighet är överdrivet!

Trevligheten har snart tagit slut.

Det är ju inte så, att jag har flyttat ut i skogen no where, utan grannar. Nej, jag har flyttat till ett bostadsområde lite utanför stan. Hade jag flyttat till ett torp i skogen hade jag inte klagat nu, men vi är nog några hundra hushåll som bor här. Vägen plogades inte förrän kl 18.30!

Är snöplogning villaidyllens svar på tvättstugeproblem bland hyresgäster? Jag känner att jag vill klaga.
Jag ska skriva en lapp och sätta upp. Vi svenskar pratar inte, det vet vi ju. Vi sätter upp lappar eller skriver insändare. Jag vill ju smälta in bra här och tänker därför inte prata med nån om vägföreningsavgiftens syfte men behöver ändå få ur mig min frustation.

Var sätter man upp klagomålslappen om plogning?

//Micke

Under två dagar har vi haft tre andra konferensanläggningar på besök hos oss. Bjertorps slott, Skepparholmen spa och Sjögården. Jag har haft visningar för de här grupperna under dessa dagar. Och jag slås av att de alla är så himla trevliga. Mycket trevliga grupper allihop! Människor i hotellbranschen är över lag trevliga! Liksom jag.

Trevliga jag sitter och njuter i mitt nya hus. Huset som jag köpte för att det ligger i ett störande trevligt område. Det visade sig redan på första husvisningen och har fortsatt. När man kör in på området hälsar alla man möter på vägen. Alla! Det var faktiskt en av anledningarna att jag köpte huset. Att det ligger i ett TREVLIGT område där folk faktiskt hälsar.

På vägen in finns det fyra mötesplatser där man kan mötas med bilarna. Här verkar alla tävla om vem som kan stanna först och vara trevligast. Om jag stannar först på en mötesplats och väntar in den mötande bilen blir jag automatisk lite trevligare än om jag försöker hinna så långt som möjligt på vägen och mötas vid en mötesplats som ligger närmre den mötande bilen och vi båda hade sparat lite tid. Ni förstår? Om man tar sig tiden att stanna och vänta och mötas vid ens närmsta mötesplats blir man en trevligare människa och granne. Jag är inte van vid detta utan försöker hinna till nästa mötesplats för att spara tid till oss båda bilförare. Som vi vanliga gör. Men sen en vecka tillbaka har jag lärt mig reglerna i villaområdet och numer stannar jag först och väntar. Jag vill ju vara en trevlig människa och granne.

Men det tar extra tid. Kanske är det värt det? Jag tror det. Eftersom jag är en trevlig människa stannar jag och väntar. Och jag kommer alltid lite sent till mina åtaganden. Men det är ju bara trevligt. Det är trevligt att vara trevlig!

//Micke

Konfexmässan är över för denna gången. Mycket trevliga dagar. I samma veva har jag även flyttat till mitt nya hus! Så det har vart en lite hektisk vecka. Men en av de roligaste!

Jag drog in mest offerter i Svenska Mötens monter under dessa dagar (eller ja, för att vara helt ärlig, delad 1 plats med Vadstena Klosterhotel. Han kunde också fjäska för damerna).

Dagen efter mässan, igår alltså, fick jag en jättefin blomma av Svenska Möten för fjäskandet när vi var samlade för en marknadsdag på underbara Sankt Jörgen Park Resort i Göteborg.

Jag sitter nu i mitt nya hus. En välfylld kyl och skafferi, massor av mat och nybakat bröd, ordnat av mamma. En brasa som sprakar i den öppna spisen och värmer huset, med ved som pappa ordnat. Bilen står på den nyplogade uppfarten, som pappa skottat med snöslungan när jag vart iväg och jobbat. Vardagsrumsbordet är fyllt med godisskålar som syrran lämnat. Jag sitter i den nyinköpta soffan som Victor på jobbet hjälpte mig att bära in, tillsammans med ALLT annat i flytten.

Vem var det som sa att det var jobbigt att ha ett hus? Detta är ju fantastiskt!

//Micke