Team Erik vann inte Körslaget... Tråkigt.

Tråkigt av två anledningar.

Bertil som också jobbar på Bokenäs ringde precis och sa att om Erik hade vunnit ikväll hade han kommit till jobbet på måndag med grönt hår. Han hade redan bokat tid hos frisören och allt.

Så nu är jag ledsen för Team Eriks skull och för min egen. Jag kommer inte få se Bertil med grönt hår på måndag.

//Micke

Igår kom Kompisen på besök till Bokenäs. Kompisen med stort K. Inte för att han är min bästa kompis utan för att han faktiskt heter Kompisen. Kompisen jobbade hos oss en sommar för över tio år sedan. Vi som jobbade tillsammans med honom namngav honom, för att han alltid pratade om sina kompisar i bestämd form. "Kompisen gjorde det igår.. Jag och Kompisen träffade den och den.." Ja, ni vet. Det lät så skönt så han blev helt enkelt "Kompisen" för oss.

Jag hade inte träffat honom på många år när han igår dök upp på Bokenäs och bara sa: "Tjena Kompisen!" Det var så himla kul att se honom igen! När vi satt där och snackade över lunchen kom jag på en sak som hände en gång när han jobbade här.

Vi hade en tysk familj som bodde hos oss en vecka den sommaren. Ingen i familjen pratade något annat språk än tyska. En dag ringde de ner till receptionen och var helt förtvivlade. Något hade uppenbarligen hänt men eftersom det inte jobbade någon tysktalande i receptionen den dagen, bad de mig och Kompisen, som båda läst tyska på högstadiet, gå upp till dem för att kolla vad som hänt.

Ni som läst tyska på högstadienivå, vet säkert att man inte var speciellt engagerad i lektionerna, så våra kunskaper i språket var inget att skryta med. Men vi gick i alla fall upp för att se vad som stod på. '

Familjen hade fått myror i lägenheten, och de hade ett barn som var hysteriskt rädd för myror. Deras problem var alltså ganska stort. Eftersom vi inte själva visste hur man fick bort myrorna ville vi förklara att vi skulle be en vaktmästare komma upp med något gift så att de skulle bli av med myrorna.

Jag och kompisen stod och tittade på varandra och försökte komma på vad "vaktmästare" kunde heta på tyska. Vi kom inte på något passande. Kompisen kläcker då, enligt de kunskaper han sugit åt sig i tyskan:
"Der Mann kommt später". (Mannen kommer senare). Hela familjen tittade på oss som vi inte var kloka i huvudet. Jag undrar än idag vad de trodde att han menade. Att självaste Gud skulle komma och hjälpa dem? Eller något ännu mer fantasifullt. De förstod inte vad vi menade i alla fall, det var klart.

 
En annan språkfadäs hände en annan kollega till mig. En tjej som också jobbade tillsammans med Kompisen.

Denna tjej fick några år senare jobb som reseledare. På hennes absolut första resa ned till Tyskland hjälpte hon alla gäster att checka in på hotellet de skulle bo på. Hon skulle säga till receptionisten på hotellet att chauffören kommer snart och checkar in (för att han parkerade bussen). Tjejen hade i och för sig mer tyskakunskaper än undertecknad, men lyckas ändå förvränga två ganska viktiga ord. Hon säger till receptionisten:

"Der Führer kommt gleich"

Hon menade:

"Der Fahrer kommt gleich"

Hon står alltså i en reception på ett hotell, mitt i centrala Berlin, och säger: "Hitler kommer snart".

Felsägningen uppskattades inte av receptionisten. Varför är tyska språket så svårt?

//Micke

Mina dagar bara fortsätter med skönt flyt. Efter vi gick vidare till final av årets bästa hemsida, i Årets Ametist har allt känts så lätt med jobbet. Det rullar på i ett skönt flow nu. Det mesta går precis som jag tänkt mig. I en artikel i tidningen Bohusläningen var Bokenäs omnämnda idag. Och i morse fick jag se att jag var citerad om bl.a. Bokenäs miljöarbete i en annan tidning. Med en stooor bild på mig! Eller kanske inte såå stor. Ca 9 mm hög. Men ändå! Vi blir omskrivna i tidningar i alla fall. Plus att vi får riktigt mycket konferensförfrågningar och nybokningar också. Det är kul nu!

Och nästan alla jag möter kommenterar vår medverkan i Körslaget. Bokenäs som anläggning alltså, vi är ju inte med och sjunger. Eller jo förresten, några av oss gjorde ju faktiskt det i första programmet. Se klipp här.

I lördagens program visade de jättemycket från Bokenäs. De hade filmat Erik och kören i lobbyn och i restaurangen. Men framförallt visade de jättefina bilder från vår havsbastu när hela gänget badade. Jag bara satt och njöt över de fina bilderna som visades från Bokenäs. Och efter programmet har alltså nästan alla jag möter kommenterat och tyckt att vi fått så fin reklam i TV. Så roligt.

Vi har haft äran att ha Snygg Erik och Uddevallas kör här även denna vecka. Nu laddar dem verkligen inför finalen. De är ruskigt taggade.

Produktionsteamet följer och filmar dem överallt. Och det är nu min näsa för business vaknar. Att de filmar kören hos oss betyder ju inte att folk vet att det är just hos oss de filmar. Jag vill ju få fram det i TV på ett smart sätt. Men hur mycket produktplacering är ok? Ser det dumt ut om alla i personalen går runt med kepsar med Bokenäs tryckt på? Är det ok om någon går i bakgrunden när de filmar och håller en skylt med vår logga? Är det ok att vi alla står och skriker BOKENÄS när de filmar i hopp om att det ska komma med i programmet? Skulle det vara ok att klä på hela kören Bokenäströjor och tvinga dem att ha dem på hela tiden? Eller hade det sett dumt ut kanske? Börjar ju tvivla eftersom ingen av mina idéer har mött någon större entusiasm, varken av mina kollegor eller av filmteamet. Äh. De har väl inte samma känsla för affärer och bra idéer som jag har bara.

Titta på lördagens finalprogram hur kören laddade upp hos oss. Och ring självklart och rösta på Team Erik!

TV4 lördag klockan 20.00.

//Micke

I fredags var jag tvungen att ringa upp Mikael Bengtsson på Informus och meddela att jag inte kunde komma upp till Stockholm och deras sälj- och marknadsdag de anordnade. Jag hade en deadline idag som jag inte hann färdig med i fredags, vilket jag hade hoppats på.

På säljdagen idag skulle även finalisterna av tävlingen Årets Ametist, bästa hemsida i mötesbranschen, utses. Eftersom jag verkligen varit taggad inför denna tävling var jag riktigt ledsen att jag inte kunde åka dit.
Men Mikael försäkrade att om man gick till final i tävlingen skulle man få behålla den platsen även om man inte var närvarande idag. Med de orden fick jag känna mig nöjd och jag fick lita på hans ord.

Och så blev det!

VI GICK TILL FINAL!

Vi är med och tävlar om Årets Ametist! Herregud så roligt!

Och så var min dag gjord. Då ska vi se vad som händer imorgon. Vi vinner säkert något annat viktigt. Det är bra flyt nu... Ha det gött!

//Micke

Sån reklam vi fick i Körslaget!

Erik med kören var hos oss i veckan och spelade in en del inför kvällens program. Såna fina bilder de visade från oss och Erik sa t.o.m. i programmet att de var på Bokenäs för att koppla av lite. Att få namnet Bokenäs nämnt i prime time TV är värt hur mycket som helst!

Det kommer att börja rusa folk till oss nu och vill basta i bastun som Snygg Erik har bastat i! Ni fattar vart det här barkar va? Jag tror ingen förstår storheten i detta. Vi kommer behöva bygga ut för att kunna ta emot alla nya gäster som vill komma till oss!

Yepp! Så blir det.

Därför har vi redan börjat med det. Vi bygger ju för fullt. Allt för att kunna möta efterfrågan efter succén i Körslaget. Snygg-Erik, du är välkommen på SPA-weekend på Bokenäs när du vill. Säg bara till.

//Micke

De är runt oss här på Bokenäs jämt nu för tiden! Snygg Erik med Körslaget hänger ju hos oss en hel del under tiden de spelar in i Uddevalla. De var här i veckan allihop och repade, käkade lunch och spelade in en del. De glömde(!) kuvertet med veckans låt de fått av Gry. Det sitter snart inramat på vår "Wall of fame".

Så här har vi det jämt. Kändisar springer omkring och bara finns här. Som ett kul inslag. Ja ni vet, det vanliga livet här.

Idag var Carolina Klüft här! Föreläste inför en stor grupp. Hängde lite. Tog det lugnt, chillade. Skrev några autografer. Ja ni vet, det vanliga livet här.

Sen har jag en polare på facebook som jobbar på ett företag i Uddevalla dit prinsessan Viktoria kom i veckan. Ja ni vet, det vanliga livet här.

För två år sedan satt jag bredvid Lotta Engberg på ett tåg. Hon pratade i telefon fast det var en telefonfri vagn. Är man kändis så får man nog det. Jag tycker om henne så för mig får hon göra vad hon vill. Hon skulle t.o.m. kunna posera i underkläder framför sitt hus och jag hade tyckt det vart ok. Ja ni vet, det vanliga livet här.

Fast jag tycker ändå kändisar är som vanliga människor. Eftersom jag träffar dem så frekvent vet jag hur de är. De är precis som vi. Jo faktiskt. Vanliga. Dödliga. Eller ok, kanske lite häftigare då. Speciellt Lotta.

Men just nu känns det som det är för mycket bara. De är överallt. Två stycken i denna vecka bara. Nej, jag orkar snart inte mer.

//Micke

Nu är jag och Lars Eric alltså på kurs i den Kungliga Hufvudstaden. Det är spännande att vara här. Det är det alltid när småstadsfolk kommer till storstan. Här snöar det till och med! Vi är på ett jättefint ställe som heter Såstaholm som också är med i Svenska Möten.

Engelskan har fungerat fint så jag hade inte behövt oroa mig. Jag borde däremot oroat mig över maten, som jag brukar göra när jag är på konferens. Om man säger som såhär. Jag är mer en korv och mos-kille än anklevertryffelsterrinekille. Jag har ännu inte vart på en konferensanläggning som serverar korv med mos.

Det jag har mest svårt för att äta är ångad/steamad/kokt fisk. Det blir så mycket fisksmak då, vilket jag inte är så förstjust i. Hårt, hårt stekt makrill eller brända fiskpinnar går bra. Där går min gräns.

Eftersom jag mest funderat över hur jag skulle klara engelskan hade jag glömt att fokusera på undanflykter till att inte behöva äta upp maten om det serverades fisk. Vad tror ni serverades till varmrätt? Inte var det korv och mos. Nej, fisk självklart. Och förrätten var anklever. Inte heller min favorit direkt.

Jag hade en väldigt snäll bordsdam bredvid mig som jag lyckades smussla över hela min förrätt till. Ingen såg något. Och sen kom varmrätten. Det var gös! Vet ni hur mycket fisk gös både luktar och smakar? Det är typ alla fiskars urmoder. Mycket fisk luktar det.

Och här kommer det värsta av allt.

Jag tyckte det var gott! Väldigt gott faktiskt. Detta stör mig nu något väldigt, när jag sitter på hotellrummet själv och funderar vad som egentligen hände där i restaurangen. För denna händelse kan bara betyda en sak. Jag har blivit gammal. Mogen. Kalla det vad ni vill. Sätt detta i sammanhanget att jag tillbringade fredagskvällen framför tv:n med "På Spåret" som största dragplåster. Då förstår ni vart jag är på väg. Och snabbt går det tydligen.

//Micke

- How are you?
- I´m fine.
- How old are you?

De kunskaperna i engelska språket sitter fortfarande kvar och jag hade 5:a i betyg i engelska när jag gick i skolan. *Stolt.* Dessvärre pratade vi aldrig säljsnack under alla de år jag pluggade engelska. Nu ska jag på en kurs i Stockholm i två dagar som handlar om sälj. Kursen hålls på engelska. Undrar hur duktig man egentligen är då. Jag skulle tro att jag är helkass.

Vi fick en uppgift nu i veckan vi skulle göra innan kursen. Informationen om uppgiften var också på engelska. Jag vet inte om jag gjort uppgiften eller inte. Jag tror det men har ingen aning. Tänk om vi ska redovisa detta? Tänk om alla andra visar en helt annan sak än vad jag gör. Vi kanske egentligen skulle letat upp ett sockerkaksrecept på nätet och jag har istället letat upp hur många fångar som lever i svenska fängelser?

Jag har två tuffa dagar framför mig. Det känner jag på mig.

//Micke

Bild från svt.se

Läser tidningen på eftermiddagen och när jag kommer till tv-sidorna ser jag att klockan 20.00 är det "På spåret". Blir glad.

När jag börjar kolla ser jag att Filip & Fredrik är med! De är sköna människor. Och jag är ett stort fan av Ingvar Oldsberg. Tycker han är rolig. Jag vill inte tycka det men jag gör det.

Som artist har de Lotta Engberg! Som sjunger schlager! Herregud, en sån fredagskväll! Man kan ju inte annat än bli lycklig!

Tur att ingen vet om att jag sitter här själv en fredag kväll och är alldeles lycklig över såna töntiga saker. Då hade jag blivit hånad. Får väl gå ut och vara häftig på Avenyn sen för att uppväga min töntighet. Eller bara stanna kvar hemma i tönteriet och vara glad. Det kanske t.o.m. går någon repris på Café Norrköping senare?

//Micke

Kan man bränna upp sin hjärna? Med hjälp av telefonen? Inte för att jag vill det men jag tror telefonen har tänt en liten glöd strax innanför mitt öra. Och det är inte en sån kallad snilleblixt som glöder, nej snarare fysisk värme. Örat är rött och varmt och det känns som värmen sprider sig till min hjärna. Brinner den upp i helgen och ni således inte hör av mig inom kort vet ni vad som hänt. Och då har ni ett ansvar att sätta dit dem som brände upp den. De skyldiga är alla de telefonförsäljarna som ringt idag. Idag var de påflugnare och fler än någonsin. Jag tror på konspirationsteorin - att de olika annonsförsäljarna gått samman i veckan och bestämt sig för att just idag ringer vi Micke allihop och tjatar. Jag är inte säker, men jag tror på den teorin.

Men jag har också haft några mycket trevliga möten och samtal idag. Konfexmässan närmar sig och vi håller på att planera inför denna. Det är mycket som ska göras innan och det är många saker som ska hinna bli färdiga innan mässan. Varje år är det samma sak. Vi är alltid ute i sista minuten.

Det brukar sluta med att dagen innan mässan står jag och Lars Eric i den tomma montern och tycker en massa olika saker om allt och inget, medan en frustrerad Bengt står bredvid och väntar på att vi ska bestämma oss. Bengt är vaktmästare och är den som bygger upp vår monter. Jag och Lars Eric står mest och tittar och funderar på vilket sätt som blir snyggast. Ska den tavlan hänga där eller där? Ska det bordet stå där eller där? Bengt står beredd att börja skruva. Men han väntar till sista timmen med att börja för han vet att vi alltid ändrar oss minst två gånger på varje beslut.

Men i slutändan är vi alla väldigt nöjda. Eller ja, kanske inte Bengt förresten, som får åka hem tre timmar försenat p.g.a. två snubbar med beslutsångest och tummarna mitt i händerna. Men bra blir det! Och snyggt!

//Micke

Jag är en ond människa.

Ja, tydligen. Det fick jag veta idag när jag kom tillbaka till jobbet. Jag har bloggat för dåligt under semestern. Det gör mig till en ond människa. Men nu är jag tillbaka och jag ska försöka bli en god människa igen. (Eftersom det är det som kännetecknar en god person.)

Hemma igen ja. Landade igår kväll och kom till ett kallt Sverige. Under tre veckor har jag inte gjort något nyttigt alls. Bara slappat. Och jag har haft det så bra på min semester! Så det var med något tunga steg jag gick upp i morse. Men som alltid när man kommer tillbaka till jobbet så vänder det snabbt. Det är kul att träffa sina kollegor som man inte sett på länge. Och det var roligt att se hur långt bygget av vårt SPA har kommit. Om några veckor är det taklagsfest!

Redan nu kan man se att detta kommer att bli ett av Sveriges vackraste SPA-byggen. Det ligger så fint, precis vid vattnet. Se på bilden där kranen står. Där kommer bygget ligga. Det är nästan ofattbart.
Golvet till övervåningen har de gjutit färdigt nu under jul och nyår. Med ett burspråk för panoramabastun. Herregud! Den kommer att bli fantastisk att sitta i och titta ut över havet. När arkitekten hörde att vi satsade på att få Sveriges läckraste bastu brast väl alla hämningar för honom. Han satsade allt och gav järnet. Den blir otrolig!

Så det var faktiskt kul att komma tillbaka och se allt som händer. Nu börjar det roliga arbetet med att sälja in och marknadsföra detta. Jag har sett så mycket fina förslag idag på olika saker som rör bygget så man blir verkligen taggad att arbeta med detta. Ett hårt arbete väntar, MEN så roligt!

//Micke

Pga att sambon blev insnöad i Madrid befinner jag mig själv här i charterparadiset Playa Ingles. Vad göra? Grannen har lämnat mig i fred idag och jag har suttit en hel dag och inte gjort ett dugg för att förbättra världen. Det brukar jag göra annars. Förbättra världen.

Idag har jag läst en hel bok på 500 sidor. Ätit frukost. Druckit kaffe. Ätit lite lunch. Tagit mig en eftermiddagsdrink. Varit ute med hunden några gånger. Pratat med andra hundägare. Tagit mig en kvällsdrink. Jag har även solat under alla dessa påfrestningar. Jag känner mig inte så produktiv. Men solbränd!

Jag saknar grannen. Och nej, jag har inte sprutat ner henne med någon spray, så hon lever och mår bra. Jag har hört henne från andra sidan staketet idag så jag vet att hon lever. Men jag är sällskapssjuk! Och grannen sover nu. Fast här ska det väl inte vara så svårt att hitta nån att prata med. Jag får ta mig en runda på stan och se vad jag hittar för sällskap.

I förrgår såg vi en kille som gjorde olika hopp och konster på gatan och till honom kom det massa folk fram och pratade efteråt. Han fick även en del pengar. Jag kanske ska öva på några svåra konster och sedan bege mig ut och se vad folk tycker om mitt uppträdande. Yepp. Så blir det. Om jag inte hör av mig på ett tag är det för att jag fått ryggskott. Eller fått anställning på en cirkus. Eller tjänat så mycket pengar på mina konster att jag försörjer mig som gatu-underhållare. Troligtvis inte. Jag är nog snart tillbaka.

//Micke

Jag fick oväntat besök!

I söndags fick jag ett sms från Louise på jobbet som undrade om hon kunde komma hit och hälsa på. Kul! Dagen efter hämtade vi henne på flygplatsen i Las Palmas. Jag älskar spontana människor! Vi har haft fem jätteroliga dagar här och i eftermiddags följde jag henne till flygbussen då hon skulle åka hem. Verkligen ett oväntat besök som jag uppskattar väldigt mycket!

Ett annat återkommande besök jag inte uppskattar lika mycket är från vår närmsta granne. Ett svenskt pensionärspar där kvinnan är den enda som pratar. Vi kan kalla henne för Lena. För det heter hon.
När Lena fick höra att vi pratade svenska blev hon jätteglad och sen den dagen kommer hon dagligen över och hälsar på eller bjuder in oss till dem. Första dagen var det väldigt trevligt för jag älskar att umgås med nya människor, speciellt gamla som ofta har en massa roligt att berätta. Men Lena har en osläcklig törst efter sällskap så redan efter andra dagen var jag rätt matt av allt hennes prat som pågår i timmar. Hennes syn på konversation är nämligen så att den ene människan lyssnar och den andre pratar. Alltid samma människa som pratar. I vår konstellation är det jag som är lyssnaren.

Lena har en fascination över krämpor och döden. Hon pratar mycket om krämpor och döden. Och precis om allt annat också. Hon har inga hämningar den kvinnan. Jag är inte på något sätt pryd, snarare tvärtom, men totalt okända människor vill jag inte veta exakt allt om. Jag vet mer om henne än jag vet om min egen mamma. Då har jag känt min mamma i snart 32 år. Kvinnan bredvid har jag lyssnat på i sex dagar.
Varför har hon valt ut just mig som sitt offer? Typ hela Playa Ingles är fullt med pensionärer med krämpor. Varför pratar hon inte med dem istället? Med dem kan hon ju dessutom byta recept, mediciner och råd med. Nä, jag som kom hit med förhoppningen att bara slappa och njuta i några veckor har hamnat bredvid drottningen av klagomål!

När jag blev kvitt kackerlackorna med hjälp av giftspray blev jag istället omringad av griniga pensionärer! Ja, på andra sidan huset bor ytterligare ett grinigt gammalt par. Undrar om det finns en "Anti-grinig-pensionärs-spray" man kan spruta på dem? Så tar det några dagar så är de borta. Ska kolla i affären imorgon.

Fast nu ska jag ta mig en dusch och göra mig i ordning. Jag är nämligen inbjuden till Lena på fika om en halvtimma eftersom hon såg att jag satt själv hemma. Hon är ju egentligen snäll och jag tycker nog hon är ganska underhållande ändå att lyssna på. Och så har hon godare kaffe än vad jag har. Så ikväll är jag social. Imorgon lurpassar jag på henne när hon kommer ut på morgonen i trädgården. Då sprutar jag spray på henne. Och letar upp en ny granne med gott kaffe. Mohahaha!

//Micke

Fick höra idag av en kollega att det tydligen var 8 minusgrader och att isflak flöt omkring på havet utanför Bokenäs. Då längtar jag faktiskt hem lite. Jag älskar vintern! Speciellt när jag är vid havet och Bokenäs. Det blir så magiskt vackert med stillheten och havet som fryser till. En annan positiv grej med Bokenäs är att vi inte har kackerlackor. Det har jag här.

Innan jag bokade resan fick jag förklarat av sambon hur vårt nya boende såg ut. Jättemysig bungalow med en fin trädgård utanför. Nära till havet, shopping och nattliv. Perfekt tänkte jag. Utan en tanke på att en trädgård ibland lockar till sig ovälkomna småkryp. Små och små förresten. Allt är relativt.

Jag kom ihåg för några år sen när vi hyrde ett hus på Cuba som var invaderat av kackerlackor. Efter några dagar fick vi nog och ringde hyresvärden som skulle ordna så att någon kom och fixade problemet. Dagen efter kom det en man med en stor motor på ryggen och ett långt avgasrör. Ja, mannen var inte utrustad med detta naturligt men med en stor sele satt motorn fast på ryggen och han höll ett stadigt tag om det långa avgasröret. Han bad oss gå utomhus och sedan satte han igång. Med ett fruktansvärt vrål körde han igång motorn och sprutade sedan ut avgaser (tillsammans med ett gift förmodar jag) i hela huset. Han höll på i säkert 20 minuter och kom sedan nöjd ut. Nu var de jävlarna döda försäkrade han. Det var de också! Trots att vi fick ta in på hotell en natt då det var direkt livsfarligt att gå in under 24 timmar. Men kackerlackorna dog.

Mannen som kom hit häromdagen hade inte riktigt samma utrustning. Med en liten spruta sprutade han ut millimetersmå klumpar av gift på några få ställen i köket. Efter att ha lämnat ett års garanti på sitt jobb gick han härifrån. Han var lika nöjd med sitt arbete som Cubamannen. Äntligen skulle vi slippa dem. Trodde vi. Tills vi förstod att det inte var gift han lagt ut. Det var någon sorts muterad stärkelse som gjorde att alla som åt av det blev tio gånger större.

 
Morgonen efter står jag i köket och skall göra kaffe. I perifen ser jag hur det kommer en gigantisk varelse på golvet, en kackerlacka som är större än vad jag någonsin sett förut. Jag tror t.o.m. jag hörde stegen från den. Med ett mycket snabbt och vigt hopp över bardisken i köket landade jag framför sambon som frågade vad jag sysslade med. Inget, försökte jag. Man känner sig inte supermanlig när man flyr från en kackerlacka och jag ville inte visa mig rädd. Men denna var stor! Och jag tror den hade tänkt att attackera. Så jag förstod mycket snabbt att för att överleva är det enda rätta att överraska den bakifrån. Med försiktiga steg smög jag fram och kikade bakom bardisken. Den var kvar. Med ryggen mot mig. Perfekt. Med hjälp av en sko slog jag och slog tills jag var trött i armen. Man har ju hört att kackerlackor överlever det mesta så jag ville vara säker. Den var död.

Idag kom ytterligare en gigant fram ur sitt gömställe. Utrotarmannen kommer tillbaka imorgon. Han försökte påpeka lite försynt att det är söndag imorgon och att han egentligen inte arbetar då. Förgäves. Imorgon klockan 11 kommer han. Jag möter honom utanför dörren, lagom till att jag checkat ut från nattens hotellvistelse.

//Micke