I vuxen ålder har jag aldrig åkt på en charterresa. Jag har haft för många fördomar om charterresenärer och charterresmål för att tycka det skulle vara intressant. Fulla turister som bara vill ha det som de har det hemma fast med sol. Nu har jag ju mer eller mindre ofrivilligt hamnat på en av världens mest kända charterorter, Playa del Ingles. Mina fördomar har blivit besannade.

Det började på planet ner. Det beställdes vilt från dryckesvagnen av de flesta passagerarna ombord. Klockan var bara nio på morgonen! Jag unnande mig en liten gin och tonic innan middagen först vid 10.30. Och ett glas vin till maten. Men jag hade ju varit uppe sen halv fyra på morgonen så för mig var det ju inte samma sak. Jag tittade lite i smyg på de berusade medpassagerarna som hade börjat "semestern" i samma sekund de gick ombord på planet och tänkte; typiskt svenskar. Strax innan landning tog jag en GT till. Det var jag värd efter så många timmars flygning. Och jag hade ju faktiskt börjat min semester.

Några dagar senare var vi ute på kvällen och kollade in lite shower och nattklubbar. Överallt såg vi fulla svenskar som betedde sig så "svenskt" och skämde ut sig när de vinglade omkring. Ett svenskt par som hade varit med på samma flyg ner som jag ramlade in på stället vi satt. De började beställa drinkar och shots högljutt. Sjöng och dansade sittandes på sina stolar. De var märkbart berusade och totalt blodröda i ansiktet av för ihärdigt solande under dagen. Att folk inte kan sola och dricka med måtta! Vi satt och drack våra drinkar i lugn och ro, med en snygg och måttlig solbränna, och roades av att kolla in det berusade paret. Några drinkar senare skulle vi gå vidare. Ett litet smidigt kliv ner från barstolen, någon missbedömning kanske av avståndet till golvet och ett litet dubbelsteg senare stod vi utanför restaurangen. Snyggt och med stil. Ingen hade nog sett vår lite vingliga gång när vi gick. Och det var ju inte så konstigt om vi vinglade lite. När man reser sig snabbt kan det ju hända att det snurrar till lite i skallen. Vi hade i alla fall inte betett oss som det andra charterparet.

Och att jag morgonen efter köper "Lätta" smörgåsmargarin istället för det inhemska margarinet i affären är ju bara för att jag vet hur det smakar och säkert nyttigare än deras eget. Och den stora lycka jag känner när jag ser att de säljer både Expressen och Aftonbladet i samma affär gör mig inte heller till en charterturist. Och att båda tidningarna är försenade dagen därpå måste man ju ändå få påpeka. Hur svårt kan det vara att få fram svenska tidningar i tid?

Inte heller det faktum att jag också är knallröd i ansiktet av solandet och går omkring och tror att det ser bättre ut på mig än någon annan gör mig inte heller till en charterturist. Min färg går i alla fall mer mot brunt än rosa till skillnad från de andra vanliga charterturisterna som inte kan sola med måtta.

Jag tittar på klockan nu och ser att den är över tre på eftermiddagen och jag kan nog konstatera att det är dags för dagens första öl. Det är ju så varmt ute. Man måste få unna sig lite när man är på semester. Jag häller upp min Carlsberg, den inhemska ölen är ju inte riktigt lika god, och tänker för mig själv, att någon typisk charterturist, nej det blir jag aldrig.

//Micke

När Kalle Anka var på TV igår satt jag på playan här på Gran Canaria och missade det. Illa! Fast jag överlevde. Jag landade kl 13.00 och kl. 14.15 satt jag på stranden med en iskall öl i handen och njöt av den 27 gradiga värmen i solen. Det funkade också som julfirande.

Idag har jag ensam försökt att lokalisera mig i stan här. De som känner mig vet att jag har ett uselt lokalsinne så att jag ens skulle försöka gå på upptäcktsfärd själv i en helt ny stad var ju dömt att misslyckas. Jag gick ut vid 9 i morse och kom tillbaka nu kl. 18. Från 14-tiden ungefär har mitt mål endast varit att försöka ta mig hem.

Fast jag hade skoj på vägen också. Jag och lille Lucas (vår hund) har träffat många människor under dagen och sett hur mycket som helst. Och jag har blivit brun! Eller ja... grisskär så här första dagen är väl mer korrekt beskrivning av kroppsfärgen. Men på rätt väg är det i alla fall.

Imorgon börjar Körslaget i TV4. Missa inte det! Erik Segerstedt som leder Uddevallas kör spelade tillsammans med produktionsteamet från Meter Film in en del intervjuer på Bokenäs när de bodde hos oss. Några receptionister från oss blev filmade också i en ganska rolig situation med Erik. Om det inslaget visas tror jag det sitter några tonårsdöttrar till en av dem med stora kuddar framför ansiktet imorgon. He he he...

 
Ha en trevlig fortsättning på julhelgen!

//Micke

De senaste sex åren har jag firat jul utomlands. Min sambo jobbar inom flyget och är stationerad i Spanien så oftast har det blivit där.

Vårt julfirande har inte varit så traditionellt som man kanske kunde önska. En snabbhandling dagen innan på Ikeas matavdelning för att åtminstone få lite köttbullar och prinskorv till lunch har vi i och för sig lyckats med. Men vi sätter oss inte och kollar på tv exakt kl. 15.00 och vet att 90 % av resten av landets befolkning också gör det. När jag berättar att det är så vi gör i Sverige för kompisar i Spanien tror de inte vi är kloka. Äh, de förstår inte våra fina traditioner.

Även i år ska jag fira julen i Spanien. Men i år blir det annorlunda. Sambon jobbar sen några veckor tillbaka på Gran Canaria. Playa del Ingles. Det är ju där Sällskapsresan spelades in!

Värsta svenskghettot kommer jag till! Fantastiskt! Äntligen lite människor som uppskattar små grodorna och Kalle Anka. Imorgon bitti drar jag till Nueva Estocolmo! Ra ta ta ta ta!
God jul alla goa människor!

//Micke

Eller ja, döden och döden, men nästan. Att öppna julklappar innan själva julafton borde tydligen enligt vissa paragrafryttare bestraffas med döden. Jag är av annan åsikt.

När vi i fredags hade julavslutning på jobbet fick alla i personalen julklappar av vår vd Lars Eric. Eftersom alla satt snällt med sina julklappar i sina knän eller på bordet framför sig utan minsta försök att ens glutta bakom pappret kunde jag inte med att slita upp min julklapp heller. Fast jag ville. Jag frågade de runt omkring bordet om de verkligen skulle vänta till själva julafton med att öppna. Självklart, blev svaret.

Tidigare år har jag väntat tills jag kommit ut i bilen där jag i min ensamhet och med stor iver öppnat julklappen. Ingen annan har då vetat om att jag är så kass på att hålla mig. Det har varit min hemlighet. För först på julafton skickar jag ett tack-sms till Lars Eric där jag glatt överraskat tackar för den fina klappen. Då tror han ju att jag öppnat den först då! Smart.

I år har jag tänkt att jag också måste börja bete mig vuxet och låta bli att öppna det innan julafton. Och jag har faktiskt lyckats hålla mig! Trots att paketet ligger framför mig på köksbordet och läskar. Men så för en liten stund sen kom jag på värsta grejen!

Jag ska åka utomlands över julen. Ja, det var inte det som var värsta grejen. Det var bestämt sen innan. Men jag åker tidig julaftons morgon och ni vet ju hur incheckningspersonalen på flygplatsen alltid frågar;
-Har du packat din väska själv?
Då kan jag ju inte ha en julklapp med mig som jag själv inte har slagit in. Tänk om det är något olagligt i den? Knark? (Troligtvis har väl inte Lars Eric gett oss alla ett kilo kokain var, men man kan ju inte veta.) Jag vill ju inte tillbringa julen i fängelse!

Därför borde det i mitt fall vara helt ok att öppna julklappen innan julafton. För jag vägrar att vänta tills jag kommer hem i januari igen. Det förstår ni väl? Och det är på detta finurliga sätt man lurar döden.

//Micke

Under natten hade tomten hämtat en praktikant som var sugen på att hjälpa till i receptionen. Praktikanten satt snällt och väntade i backoffice i morse när receptionisterna kom.

De blev tydligen jätteglada över att få hjälp. Glädjeskriken hördes i hela huvudbyggnaden. Ett efter ett kom skriken, allt eftersom personalen kom in och såg honom.

Äntligen lyckades tomten göra någon glad! För det var väl inte rädsla i skriken som hördes? Nää...

//Micke

Ikväll dukas Bokenäs sista julbord upp för i år. Vårt julbord är verkligen något utöver det vanliga! Det är så fint och vackert och vi har som tidigare år även i år fått mycket lovord för det. Kul!

Jag älskar att jobba julbord och hoppade därför in i lördags och "hjälpte till". Eller ja, jag stod mest och pratade med gästerna. Var nog inte till så mycket hjälp egentligen.

Innan gästerna kom slog vi vad om vem som skulle dra in mest dricks under kvällen. Jag och Anna var nog mest taggade inför uppdraget. Men Annas tävlingsinstinkt visade sig även innehålla avundsjuka! Illa. När jag stod och fjäskade, eller jag menade pratade, med några gäster vid ett bord fick jag den översta lappen på bilden instucken i min hand. Anna var sur. Hon ritade till en liten glad gubbe i slutet men jag såg avundsjukan i hennes blick. Och hat.

Jag tänkte då att det nog var bäst att jag gjorde någon nytta så jag kom i nåder igen. Jag ställde mig och jobbade i baren som var mycket välbesökt. Efter kanske tio minuter fick jag den understa lappen instucken i min hand. Fast denna gång var det från en gäst. Med ett telefonnummer nedskrivet!! Det är första gången det händer mig. Jag hade ingen användning av numret förutom att trycka lappen i ansiktet på Anna. En lapp med ett telefonnummer måste ju vara värt en del omvandlat till dricks. Eller? Anna tyckte inte det.

Det spelade ingen roll. Jag vann ändå drickstävlingen. Stort! Det var det viktigaste. Det är ju vad julen handlar om. Att vinna! 

//Micke

När vi åkte buss i måndags blev vi påkörda av en personbil. Det var ju inte en jätteomvälvande situation i sig, eftersom vi knappt kände något. Det mest spännande var ju blåljusen som kom efteråt. En liknande händelse hände mig förra året. Då körde jag min bil och blev påkörd av en lastbil. Det kändes lite mer.

Jag har en fetisch. Det är att tvätta min bil. Jag älskar det verkligen. Inte sådana där töntiga automattvättar man åker igenom, utan att tvätta för hand. Jag mår bra när jag tvättar min bil. Och jag är supernöjd efteråt när bilen glänser i solskenet. Det var efter en sådan magisk stund jag blev påkörd. Vilket gjorde det hela än värre, eftersom bilen var i perfekt skick och ren!

Jag kom på en påfart i rusningstrafik när jag skulle byta fil till den bredvid där lastbilen låg. Eftersom det fanns en stor lucka framför honom och ingen bakom, gasade jag på och tänkte lägga mig där. Det uppskattades nog inte av lastbilschauffören. För när jag låg snett framför/bredvid honom känner jag hur något tar tag i baksidan av bilen och liksom slänger den ganska rejält åt sidan. Chauffören i lastbilen hade valt att byta till min fil i samma sekund. I backspegeln ser jag den vansinnige chauffören som "hytter" med näven. Bara att en människa hytter med näven är ju lite komiskt. Är det verkligen det mest effektiva sättet att få ut sin vrede på? Att lyfta handen?

Jag ställde bilen och gick ut för att fråga honom vad han sysslade med. Han gick själv inte ur sin monsterbil utan satt kvar vilket gjorde att jag stod två meter under honom. Nästan i alla fall. Han kände sig nog säker i sin bil. Han sa att han inte sett min bil och att jag som hade en mindre bil än hans skulle vara lite försiktig när det kommer en lastbil. Han förklarade inte detta i normal samtalsnivå. Han skrek ut sin ilska. Människor med så mycket ilska inom sig i trafiken skrämmer mig lite. Och att störst först gäller i detta land har jag inte riktigt vetat om. Men att han inte skulle ha sett min bil som ändå låg snett framför hans var för mig obegripligt.

Jag VET att han gjorde det med flit!

Lastbilschaufförer är onda. De är snälla mot varandra och blinkar med ljuset vid omkörningar och sådana grejer. Men mot personbilar är de onda. Vid omkörningar av deras lastbilar gasar de på och ger precis allt vad motorn tål, bara för att visa att de är större och ingen minsann ska komma och lägga sig före dem hur som helst. Ja, så gör de. Allihop. 

Vi skulle i alla fall skriva en skaderapport och eftersom han vägrade att lämna sin bil "bjöd" han in mig i sin mördarmaskin. Med fyra halvmeterhöga steg var jag uppe i passagerarsätet. Jag satt otroligt bekvämt och beundrade utsikten. Det var fantastiskt vackert där uppe. Vilken panoramavy! Glasdörrar som förbättrade sikten åt sidorna. En gigantisk framruta och 57 backspeglar. Att han inte skulle ha sett mig var en omöjlighet. Men att jag ytterligare en gång skulle påpeka det kändes också som en omöjlighet. För trots att jag lyckats lugna honom lite var han fortfarande helt hysteriskt vansinnig. Min bil stod ju parkerad några meter framför hans och han kändes som en sådan kille, som om han kände för det bara skulle kunna gasa på och köra över den och ställa sig på den. Bara för att han kunde och hade större än mig. (Fordon alltså). Så trots den fina utsikten jag hade där jag satt, ville jag ändå komma ut ganska snabbt.

När han hade skrivit under rapporten muttrade han:

-Det är väl själva fan att sånt här ska hända mig jämt.

-Ja, det var då första gången för mig. Är detta ett återkommande problem för dig borde du byta yrke.

Jag stängde dörren snabbt och sprang rädd tillbaka till min bil.

//Micke

Personalresan gick igår från Bokenäs via fem olika upphämtningsplatser till Göteborg. Vi var på ett mycket trevligt studiebesök hos vår fiskhandlare, Fisk Idag. Sedan blev det Liseberg med julshopping, isbar och middag. En jättetrevlig eftermiddag och kväll. Men jag vet inte om det var tomten eller någon annan som ville oss illa under resan. Någon var det i alla fall. Vi tror starkt att det var tomten.

Första gången han slog till var när vi alla var upphämtade och vi hade tio minuter kvar till första stoppet. Tomten ville väl inte väcka uppmärksamhet så han hade klätt ut sig till kvinna och körde en bil bredvid bussen. Tomten låg alltså i filen bredvid vår buss när han plötsligt bestämmer sig för att svänga över i vår fil. När vår buss ligger där. Tomten körde in i bakhjulet på bussen. Det var inte jättebegåvat.
Vår supercoole chaufför sa i mikrofonen innan han gick ut att han bara skulle gå ut och ruska om "kvinnan" lite. Dessvärre krävdes det mer i insats än hans omruskning. Två polisbilar närmare bestämt. Eftersom kvinnan/tomten troligtvis hade smakat några nubbar innan körningen och egentligen inte alls var sugen på att stanna kvar på platsen. Vi var 36 personer i bussen varav ALLA satt klistrade med ansiktena på rutan och glodde ut. Blåljus på utsidan och kamerablixtrar på insidan. Värsta epilepsiinfernot. Det är spännande att komma till storstan!

Sen var han snäll några timmar. Väl framme hos Fisk Idag blev vi bjudna på god mat och dryck och rundvisning. Och roliga berättelser/fakta om fisk och skaldjur. De berättade bland annat att alla plattfiskar från födseln är vanliga runda fiskar. Efter en tid börjar de sprattla och lägga sig på sidan och sedan lever de snett resten av livet. Det ena ögat vandrar över till ovansidan på fisken och huvudets benstruktur ändrar helt form.
Eftersom alla mina kollegor satt och nickade instämmande och tyckte det var en helt naturlig utveckling av en fisks uppväxt vågade jag inte fråga om detta var ett skämt. Jag tycker det låter långsökt och invecklat. Men man vill ju inte verka dum så jag skrattade bara lite nervöst och nickade också i väntan på att de skulle säga att de bara skämtade. Men det gjorde de inte. Jag vet fortfarande inte om jag kan tro på det.

Sen väntade ett juligt Liseberg med middag. Verkligen trevligt!

Utanför Lisebergs entré väntade bussen. Vi gick alla ombord på den totalt nedsläckta bussen. Vi trodde vår chaufför ville göra det lite mysigt med den mörka miljön. Men strax efteråt lystes bussen återigen upp utifrån av blinkade ljus. Denna gång i orange färg. Bärgare var tillkallad eftersom tomten tydligen hade laddat ur batteriet på bussen under tiden vi roade oss. Men endast två minuter senare var vi på väg hem. Efter en mycket trevlig och uppskattad kväll!

Tack Trestad Buss med en mycket underhållande chaufför som körde oss. Tack Fisk Idag för att vi fick komma och se hur ni jobbar och för att ni tog så bra hand om oss.
Och TACK Lars Eric för hela resan! Det var mycket uppskattat!

NÅGON oinbjuden var då med. Det hände en del hyss både på vägen ner och på vägen hem. Om det var tomten eller ej det vet jag inte men någon ville ställa till det för oss.

Imorgon kommer bildbevis på vad vi råkade ut för.

//Micke

Om en timme sticker vi iväg på personalfe... Eller jag menar studiebesök! Kul! Bussen står utanför och väntar.

Undrar om tomten följer med... Han var med för två år sen på vår julresa, så det är inte omöjligt. Han har varit upptagen hela veckan och helgen med en massa hyss så han kanske också behöver lite rekreation och tar det lugnt. Eller så passar han på med ett jättehyss när alla i personalen är samlad... Ska bli spännande att se vad som händer.

//Micke

Dagens luciatåg på Bokenäs var verkligen jättefint. Några av tjejerna sjöng solo och de var så himla duktiga. Det är något speciellt med luciatåg. Man blir lugn i sinnet.

Oftast.

Jag kommer ihåg mitt första luciatåg. Det var speciellt, och inte särskilt lugnt i mitt sinne. De bitar jag har glömt, blir jag ofta påmind om av min familj. Så jag har en ganska stark bild av hur detta gick till.
Under hela min uppväxt såg jag upp till min tre år äldre syster väldigt mycket. Jag hängde med henne överallt! Hon själv var nog måttligt road, speciellt när hon kom i tonåren, men oftast fick jag faktiskt ändå hänga med henne.

När jag gick i förskolan var hon nog min största idol. Hon hade blivit vald till skolans lucia och hon skulle få gå först i luciatåget. Det var stort! Luciatåget skulle gå runt och lussa för alla klasser på skolan, årskurs 1-6. Vi i förskolan skulle ha ett eget luciatåg som gick innan det "riktiga" tåget. Typ som ett förband åt den stora artisten. Robyn till Madonna liksom.

Dagen innan lucia hjälpte mamma syrran med att få i ordning luciakronan och hennes nya lucialinne. Jag stod bredvid och tyckte kronan lyste så fint på henne. Jag själv hade genom rättvis utlottning blivit lottad att vara pepparkaksgubbe, vilket jag inte var helt nöjd med. Pepparkaksgubbar har inga ljus på sig. Jag gillade de elektriska ljusen skarpt och ville gärna ha ljus själv. Skulle jag inte få ha en hel luciakrona skulle ett tärneljus fungera också.

På luciadagen stod jag där i syrrans urvuxna lucialinne med spets på ärmarna och i kragen. Och med ett LJUS i min hand! Jag var lycklig. Men jag hade ju också förstått att en pepparkaksgubbe med ljus inte riktigt hörde ihop. Vitt lucialinne och ljus skulle det ju vara. Så det hade jag. Mamma var väl inte helt nöjd över detta arrangemang. Men jag var!

Nöjd, tills jag kom till skolan. Ingen av de andra grabbarna hade ju fattat tjusningen med att ha ett elektriskt ljus i handen. Nej, de stod där som stjärngossar och pepparkaksgubbar. Då var det inte lika roligt längre. Man ville ju ändå vara som de andra killarna. Jag kommer ihåg att jag slets mellan min fascination att få gå runt med ljuset eller att vara klädd precis som de andra. Enligt foto jag sett i efterhand vann tydligen fascinationen över ljuset så jag gick i tåget som tärna.

//Micke

Visserligen är det några dagar för tidigt men luciatåg kan man inte få för många av!

Om man har anläggningen full med gäster från hela världen måste man få tjuvstarta firandet lite och visa vår fina tradition. Lucian och tärnorna sjöng så vackert. Det var en fin torsdagsmorgon! Tack Henåns högstadieskola!

//Micke  

Vår hustomte är tydligen tillbaka. Läs tidigare inlägg. Och riktigt arg verkar han vara. Ingen har sett honom ännu men i eftermiddags hittade någon detta brev i receptionen med ett kort på honom. Jag varnar känsliga läsare. Tomten är arg och har ett ICKE lämpligt ordförråd. Läs INTE vidare om du är känslig.... Jag ber i förväg om ursäkt för hans språk. Varför fick inte vi en vanlig snäll jultomte som alla andra? //Micke

Till personalen på Bokenäs

Under elva månader jag i min kartong ligger och väntar på december
I början på nämnda månad alltid något händer
Starka armar lyfter mig upp till den upptända restaurangens ljus
Äntligen får jag se Bokenäs julutsmyckade hus
Nu tror ni jag ska vara glad åt detta
Nej! Jag hatar att se er alla glada och mätta
Ingen förstår vad jag under resten av året genomlider
Hunger och ensamhet och under tiden jag hämndens planer smider
Jag vill stå framme året runt
Vem i helvete kan tro att ligga i en låda året om är sunt?
Därför jag från och med nu ska mig gömma
Att ni igen kan stoppa undan mig kan ni bara glömma
För nu är jag riktigt förbannad och bitter
Jag snällt på min plats inte längre sitter
Nej, nu era jävlar ni mina hyss igen kommer att märka
Och tro mig, de ert psyke inte kommer stärka
När ni minst anar det jag kommer att slå till
Det är det nog ingen som vill
Ni kanske ensam går in i köket för att hämta lite mat
Vid ett sånt tillfälle ni kommer få känna på mitt hat
Ni kommer skrika och gapa men ingen kommer er att höra
När jag äntligen det jag drömt om får göra
Jag vill skada och se er hårt lida
Jag ser framför mig hur ni i ensamhet ligga och kvida
Precis som jag har gjort i alla år
Nu ska ni få känna på hur jag mår
Låt mig för i helvete göra mina hyss ifred
Annars blir jag riktigt jävla sned
Men det finns fortfarande en chans att jag inte gör er illa
Om ni lovar att inte mina hyss bort pilla
Så om vi kan bestämma här och nu att jag får göra vad jag vill
Kommer jag i mitt sinne vara still
Små oskyldiga skämt jag kommer sprida
Om alla skrattar åt dem ingen kommer lida
Men om jag får se någon bli sur och inte gör som jag vill
Kommer jag på denna i pannan sätta ett brännsigill

//Tomten

Vi har en fin tradition på Bokenäs. Varje jul kommer en tomte upp från källaren tillsammans med adventsljusstakar och övrigt julpynt. Denna tomte (av tyg och plast, på ytan i alla fall...?) har hängt med många år. Han ser inte speciellt snäll ut. Han ser faktiskt riktigt elak ut.

De kvällar vi serverar familjejulbord brukar han stoppas undan honom då han har en förmåga att skrämma de mindre barnen. Det vill vi ju inte. Han verkar dock inte uppskatta att bli undanstoppad varje kväll när det roliga börjar. Därför har han dessa nätter kommit tillbaka med ett rejält hyss på morgonen till frukostpersonalens stora glädje. Eller inte.

Varje år brukar tomten ha ett tema på sina hyss. Sex, död och droger har dominerat. Tillsammans med ett rim i handen har morgonpersonalen hittat honom i de mest underliga situationer. Ibland med andra tomtar. Ibland själv men då oftast med någon rekvisita för att förstärka sitt budskap.

Kvällspersonalen har sett honom någon gång när han förbereder sina hyss. Ibland ber han om hjälp då han endast är ca 50 cm lång och inte når allt. Då alla hyser stor respekt, och lite fruktan, för honom är det bara att göra som tomten vill.

Förra året fick tomten endast göra ett hyss. På första julbordet. Det var tydligen ett ganska stort hyss för sen dess har ingen sett honom. Antingen kände han själv att det nog var bäst att gå och gömma sig för gott eller så blev han kidnappad av någon morgontrött personal. Ingen vet vart han tog vägen. Förutom tomten. Och ev. morgontrött personal.

Hmm... Jag undrar så om han kommer tillbaka i år. Jag gillar honom så jag hoppas verkligen att han gör det! Än är inte december över... *Mohahaha*! Tomten skrattar nog rått där han ligger gömd.

//Micke

Jag har fått stränga förhållningsregler av min tandläkare hur jag ska sköta munhygienen. Jag trodde att jag var ganska duktig på att borsta tänderna men efter två rotfyllningar inom loppet av en månad får jag väl erkänna att jag måste borstat fel.

Förra gången jag rotfyllde en tand fick jag en inflammation efteråt. En rejäl sådan. Min högerkind svullnade upp ganska kraftigt. Mycket lägligt då jag dagen efter skulle ha en presentation om Bokenäs för en grupp konferensgäster. Utav en grupp på 15 personer valde 11 av dem att avstå min presentation. Jag vill gärna tro att det berodde på den tidiga morgontimmen och att de prioriterade frukostbuffén. Men det kan också varit så att de hann se mig innan och blev förskräckta. Vem vill börja dagen med en skräckupplevelse liksom? Jag hade nog också föredragit frukosten.

Dagen efter det hade vi öppet hus på jobbet. Jag skulle stå i lobbyn och ta emot gäster och visa dem runt. Under natten hade svullnaden ökat så det såg verkligen ut som jag stod med en golfboll i käften och hälsade välkommen. Svullnaden var lika stor på insidan av kinden som utsidan så mitt tal var något sluddrigt. När jag pratade tittade folk upp en extra gång och undrade vad det var för ljud som kom ur munnen. Då såg de även saliven som ofrivilligt rann genom mungipan. Snabbt tittade de bort igen för att inte stirra för mycket.

Barnen däremot stod med stora ögon och tittade skrämt på mig utan att våga släppa blicken. När jag försökte le mot dem för att visa att jag inte var farlig, åkte högerkinden upp och täckte hela mitt ena öga. Som enögd såg jag väl ännu läskigare ut för med mitt seende öga kunde jag se en liten tår komma på ett av barnen. Hon var livrädd. Ja, barn är ju för härliga. Och ärliga. Jag föredrar nog ändå föräldrarnas reaktion som lite försynt tittade bort. Ingen av dessa gäster har kommit tillbaka till Bokenäs.

Gårdagens tandläkarbesök gick mycket bättre. Men jag vågar inte chansa så jag sköljer munnen med starkt munvatten flera gånger om dagen. Jag tror dock munvattnet Listerine har uppfunnits av tandläkare med en sadistisk ådra. Som hårt straff till slarviga patienter. Listerine gör fruktansvärt ont! Det står att man ska skölja i 30 sek. Mitt rekord att behålla detta starkt frätande vatten i munnen är 10 sek. Sen spottar jag ut det och försöker hålla tillbaka tårarna som bränner bakom ögonlocken. Ser framför mig hur tandläkarna sitter och skrattar och njuter av att veta att det står miljoner människor om dagen och gurglar i denna djävulens vätska.

Tandläkarna skrattar. Jag vet det.

//Micke

Jag skriver ibland lite konstiga meningar. Grammatiskt kan det då och då bli fel. Kanske är det mitt ursprung (Uddevalla) och vår variant av den Bohuslänska dialekten som ställer till det ibland. Jag har en Uddevalla-dialekt "to die for" (eller av). En tidigare kollega hade tydligen sagt om denna blogg;

- När jag första gången läste den fattade jag ingenting. Men när man kommer ihåg hur Micke pratar förstår man vad han skriver i bloggen.

Hmm...

Jag verkar i alla fall inte vara ensam om att skriva fel. I dagens Expressen kan man läsa:

"SVT-profilen sköt mannen som ville vräka honom i ryggen."

Hur vräker man någon i ryggen? Puttade hyresvärden ut SVT-profilen genom dörren? Satte han händerna på ryggen och tryckte ut honom? Troligtvis gillade inte SVT-profilen det och sköt mannen.

I mina ögon är detta en tragisk nyhet med en ännu tragiskare överskrift. Eller är texten ändå grammatiskt riktig? Med mitt Uddevallaursprung är jag ju tydligen inte rätt person att bedöma det. :-)

(Alla överlevde dock dramat)
 

//Micke

Idag har varit en händelserik dag. Speciellt i mitt humör. Upp och ner. Idag kom jag till jobbet där alla var så glada över helgens lyckade julbordspremiär. Vi satte rekord i antal julbordsgäster på en kväll. Inga köer till bufféerna och alla gäster och medarbetare var så glada och supernöjda! Kul.

I eftermiddags var jag på ett möte med två mycket duktiga och trevliga personer som arbetar fram en produkt vi ska använda i vår framtida marknadsföring. De är båda mycket proffsiga i sitt arbete! Därför fick mitt ego sig en knuff när de dissade en av mina idéer som jag själv tyckte var fantastiskt bra. Men nej, där hade jag fel. En av dem ville nästan gråta om hon var tvungen att genomföra min idé som hade förstört hela hennes upplägg. Jag som alltid trott att jag haft en känsla för detta. Men nej. Det har jag inte.

Kommer tillbaka till kontoret och kollar mailen. Läste det första olästa mailet där det stod att Bokenäs tyvärr inte blivit uttagna till en viktig grej jag sett fram emot. Skitsur blev jag.

Men sen läser jag ett mail där en tjej undrar om jag kan skicka över bilder för ett reportage de ska göra om Bokenäs i sin välkända tidning. Då blir jag glad igen. De ska skriva om oss!

Fortsätter i olästa mail-skörden och läser ett från en kompis som dissar layouten på vår hemsida. Blir skitsur.

Ringer vår VD för att få lite peptalk. Han svarar inte. Och han ringer inte tillbaka. Jag blir skitsur.

Kollar ut genom fönstret och ser att det har börjat snöa. Jag blir glad. Tills jag ser på termometern att det är nollgradigt ute och snön smälter bort innan den har fallit ner på marken. Blir sur.

Jag får ett sms av mamma och pappa som vill bjuda mig på middag i helgen. Då blir jag glad! Fast jag måste tacka nej då jag redan är uppbokad. Blir ledsen.

Jag känner mig lite labil. Det är tur vi har en av Sveriges bästa föreläsare och livscoacher här på konferens idag. Michael Södermalm. Jag ska höra med honom om han kan hoppa över middagen och coacha mig rätt i livet istället. Det gör han nog gärna.

Ja, ja. Imorgon är en ny dag. Den blir nog bättre. Jag börjar den med en rotfyllning hos tandläkaren. Perfekt start på en ny dag!

För att underlätta min eftermiddag kan ni gå in och rösta på vår hemsida som tävlar om Årets Ametist. Då blir jag glad igen! Yepp! Jag är lättpåverkad!

//Micke