Du kommer ihåg när man var liten va?

Jag läste en krönika i helgen om hur det var när man var liten och var rädd för spöken. Hur man låg i mitten på sängen så att inte spökena eller alla andra onda människor som låg under sängen skulle kunna sticka upp sina händer och skrämma en när man skulle sova.
Just därför låg man i mitten i av sängen. Helt stilla. Jag läste krönikan och fick en jobbig flashback. Det var ju precis så!

Och under en period i barndomen (innan man fattade) låg man tryckt in mot väggen i sängen, tills man var så begåvad att man förstod att spökena kunde ta sin hand genom springan mellan väggen och sängen. Sen den dagen ligger man i mitten av sängen. För att vara säker.

Mamma var ju den pålitliga och säkra människan på den tiden och hon sa att det inte fanns några spöken. Innerst inne trodde man ju på henne och man var nog i grunden rätt trygg i sin säng ändå.

Därför blev jag skitskraj idag när vi på något sätt kom in på detta ämne idag på kontoret. Där sitter jag med två av mina kollegor (som båda är mammor) och pratar om spöken.
Den ena tittar fortfarande under sängen innan hon lägger sig, varje kväll, så att inga spöken eller onda människor ligger där under och väntar. Hennes man är lite rädd också men intalar sig att det vore väl konstigt om någon ond människa skulle åka så långt ut på landet för att lägga sig under någons säng och sedan skrämma dem. Därför låtsas han vara lugn och lägger sig utan att kolla under sängen.

En annan mamma sover alltid med en hårspraysflaska mellan sig och sin man. Ifall någon kommer på natten och vill något ont, kan hon spruta den onda människan i ansiktet med hårsprayen för att sen hinna springa och rädda barnen.

Jag har en syster (också hon är mamma) som tidigare bodde i ett hus på landet, ganska avskilt. Hon satt aldrig i sitt vardagsrum på kvällen när det var mörkt, för där fanns det fönster åt tre håll. Och utanför fönstren stod det ju oftast fullt med onda människor och kollade in på henne utan att hon hade koll på dem.

Det är ju tur att man är vuxen när man får reda på att mammorna var lika jävla rädda för spökena som man själv var. Men tryggheten är borta.

//Micke