Älskar, men ändå inte.

Jag var hos min goa tandläkare imorse. Det var en vanlig rutinundersökning och allt var bra. Jag gillar min tandläkare. Hon är snäll och gör mig snygg i munnen. Hon polerar och fixar. Men framför allt har hon räddat mig från att dö en gång och det är stort. Eller ja, det är inte säkert att jag hade dött men jag tror det.

Det var för ungefär ett år sen. Jag hade grym tandvärk och det finns inget som gör ondare än det. (Nä, inte ens att föda barn, det kan jag aldrig tro). Jag trodde ju att jag skulle dö! Och för att hon räddade mig från detta helvete är jag henne evigt tacksam.

Jag gillar henne, men samtidigt inte. Hon gör mig nämligen ful i håret när jag är där! Hon sitter på sin pall och gnider sin kropp mot mitt huvud så mitt hår rufsas runt och jag ser inte klok ut när jag är färdig. Jag ställer mig upp och låtsas titta på tänderna i spegeln. Men det enda jag ser är rufset till frisyr jag har på huvet. Jag ser inte klok ut!

Jag tackar, betalar och går ut. Och samtidigt som jag känner kärlek för livsräddaren, känner jag lite.. ja, hat är väl att ta i, men det känns jävligt störande helt enkelt.

//Micke