Är det inte kris?

Jag trodde verkligen att jag kom på värsta schyssta idén här. Att ordna en enkel utmaning och om någon klarade den, skulle denna få en gratis helg på Bokenäs. Någon som var riktigt desperat skulle nog ändå lyckas. Jag såg framför mig en väldigt fattig människa som inte kunnat unna sig något på många många år. Ev. en hemlös person (med tillgång till internet förstås). Hur denna människa blev euforisk av glädje över att ha vunnit.

Hon skulle le stort när hon såg frukostbuffén stå uppdukad. Hon hade sovit i nytvättade och manglade lakan för första gången på länge. Efter att ha mumsat i sig så mycket hon bara kunde under två timmars frukost skulle hon gå en promenad för att sedan snabbt skynda sig tillbaka till nästa dignande måltid. I tre dagar skulle hon bara svullat och vart mig evigt tacksam för att få ha upplevt den bästa helgen hon någonsin haft. Det tacksamma leendet jag skulle få när hon lämnade oss kunde jag leva på hur länge som helst. Jag offrade mig för den goda sakens skull. Lite som Jesus kan man säga. (Långfredag och allt)

Det blev två tävlande. Jag vet vilka de är och jag har vart hemma hos båda av dem. Inget spår av misär syns hos någon av dem. I 4-miljonersvillan som den ene bor i trängs designmöbler med flera walk in closets. Den andres boende ligger ett stenkast därifrån. Med vacker konst på väggarna och dyrbart porslin som är lika mycket värda som en bättre bil. Jag tror inte havsutsikten var gratis heller.

Jag vill ha fattiga och utslagna människor som nappar på mina erbjudanden. Det är ju först då som jag framstår som en bättre människa. Så kom igen nu! Vi lever ju i en kris! Ni måste finnas!

//Micke