Macho macho man.

Jag är extremt rädd för spindlar.

Jag vill inte vara det och jag vet att de "-inte är farliga", "-inte biter", "-inte skadar någon" och den värsta: "har man spindlar i huset är det ett friskt hus"

Jadajadajada... buhu.. jag bryr mig inte. Jag är paniskt rädd för dem! Stora som små. Jag hatar dem över allt annat! Jag skiter i om så huset är byggt av friskvårdsmänniskan Susanne Lagerfeldt själv.

Så idag. Ensam i trädgården. Jag mår så bra, där jag håller på och grejar och rensar i rabatterna. Helt plötsligt kommer Den fram ur jorden. Modern till all jordens spindlar. Så stor!

Jag är ju ensam och jag vet att jag måste bekämpa denna "battle" själv. Ingen finns i närheten som jag kan ropa om hjälp på. Eller jo, det finns det ju. Men jag vill inte ropa på hjälp till grannarna om detta problem. Patetiskt ju. Jag måste ta tag i det själv. Och det gör jag.

Jag hämtar storsläggan. Bokstavligt talat. Den största släggan jag hittar i förrådet hämtar jag, och jag börjar slå frenetiskt i jorden. Jag slår och slår. Hårt och länge. Jag känner hur jag börjar må dåligt. Psykiskt och fysiskt. Och det är då grannen tittar in i trädgården och ropar:

-Allt bra?!

-Ja då! Du vet, kirskålen är inte att leka med!

Säger jag. Och känner hur en tår faller på min kind. Spindeln syns inte men jag vet. Jag vet! Den kom undan och ruvar nu på sin hämnd.

Jag blir så ledsen för jag vet att den kommer sitta inatt och stirra på mig när jag ska somna. Och precis när jag ska somna kommer den dänga en stor slägga i mitt huvud och skratta.

Och i sitt huvud tänker hon (för spindlar kan inte prata):

-Du bor ju i ett friskt hus ditt mongo! Låt mig vara i fortsättningen!

//Micke