Jag har lärt mig min läxa. Och den är bitter. Eller?

Jag läser kommentarerna på bloggen och slås av bitterheten i några av dem. Man tycks tro att idioten från storstan har köpt ett hus och inte har en aning om vad som väntar. Visst, jag anpassade mig väldigt snabbt till stadslivet efter att ha flyttat hemifrån och jag stormtrivdes där i tolv år, och blev den person jag är. Men nu har jag ändrat mig och vill leva med hus och trädgård. Som jag har gjort de första 20 åren av mitt liv.

Jag har alltså också fått min beskärda del av husliv. Jag har lekt med kottar och äta myror och annan skit i brist på annat. Jag hade också 57 kilometer till skolan och fick gå, för någon buss stannade ju inte. Och det snöade jämt. Året om. Jag har vaknat till 13 gradig kyla inomhus för att det bara fanns tvåglasfönster. Jag har skottat snö, med spade, bara för att kunna ta mig till skolan. Så tro mig. Jag har levt det liv jag sökte mig tillbaka till. Men vill ändå ha vissa bekvämligheter, som ännu inte finns. Ännu! Jag ska ändra på detta. Något måste ju hända i utvecklingen!

Tänk att ha alla storstans bekvämligheter men ändå bo i ett litet hus med trädgård, en bit från stan. Jag ska ordna detta. Jag hör av mig när det är klart.

Läxan jag har lärt mig idag är att när man bor så här, med grannar ganska nära inpå, är det bra att börja med snöskottningen vid tomtgränsen, inte tvärtom. Som jag gjorde. Efter att jag skottat två tak och diverse gångvägar på tomten och tre timmar senare når tomtgränsen där grannarna fanns, kände jag att jag borde börjat där. Svettig och totalt utmattad möter jag dem för första gången. 93-årige Gunnar på ena sidan och snart 80-åriga Ingrid på andra. Jag ville så gärna fråga dem om jag kunde hjälpa dem med snöskottningen. Men det gjorde jag inte. Trevligheten fanns inte där. Jag trodde ju att jag skulle dö av utmattning och det ville jag inte göra på grannens tomt. Nej, skulle jag dö skulle det vara på mitt eget nyskottade tak med utsträckta händer och på begravningen skulle folk säga;

-Den där Micke, det var en hyvens grabb. Han skottade snö till han dog. En reko kille. Snöskottning är ju livets mening och han var duktig. Han stupade faktiskt på sitt tak när han skottade! Imponerande!

Jag försökte istället le mot grannarna så mycket som möjligt och hoppades att de skulle tycka att jag var en trevlig kille som flyttat in i området utan att fråga om de behövde hjälp. Jag vet inte vad de sa, för jag orkade verkligen inte lyssna, utan släpade mig in och "vilade" på soffan i fem timmar. Nu är det sängdags. Och jag kommer sova gott. Ännu en ljuvlig söndag i villaidyllen.

//Micke