Fick höra idag av en kollega att det tydligen var 8 minusgrader och att isflak flöt omkring på havet utanför Bokenäs. Då längtar jag faktiskt hem lite. Jag älskar vintern! Speciellt när jag är vid havet och Bokenäs. Det blir så magiskt vackert med stillheten och havet som fryser till. En annan positiv grej med Bokenäs är att vi inte har kackerlackor. Det har jag här.

Innan jag bokade resan fick jag förklarat av sambon hur vårt nya boende såg ut. Jättemysig bungalow med en fin trädgård utanför. Nära till havet, shopping och nattliv. Perfekt tänkte jag. Utan en tanke på att en trädgård ibland lockar till sig ovälkomna småkryp. Små och små förresten. Allt är relativt.

Jag kom ihåg för några år sen när vi hyrde ett hus på Cuba som var invaderat av kackerlackor. Efter några dagar fick vi nog och ringde hyresvärden som skulle ordna så att någon kom och fixade problemet. Dagen efter kom det en man med en stor motor på ryggen och ett långt avgasrör. Ja, mannen var inte utrustad med detta naturligt men med en stor sele satt motorn fast på ryggen och han höll ett stadigt tag om det långa avgasröret. Han bad oss gå utomhus och sedan satte han igång. Med ett fruktansvärt vrål körde han igång motorn och sprutade sedan ut avgaser (tillsammans med ett gift förmodar jag) i hela huset. Han höll på i säkert 20 minuter och kom sedan nöjd ut. Nu var de jävlarna döda försäkrade han. Det var de också! Trots att vi fick ta in på hotell en natt då det var direkt livsfarligt att gå in under 24 timmar. Men kackerlackorna dog.

Mannen som kom hit häromdagen hade inte riktigt samma utrustning. Med en liten spruta sprutade han ut millimetersmå klumpar av gift på några få ställen i köket. Efter att ha lämnat ett års garanti på sitt jobb gick han härifrån. Han var lika nöjd med sitt arbete som Cubamannen. Äntligen skulle vi slippa dem. Trodde vi. Tills vi förstod att det inte var gift han lagt ut. Det var någon sorts muterad stärkelse som gjorde att alla som åt av det blev tio gånger större.

 
Morgonen efter står jag i köket och skall göra kaffe. I perifen ser jag hur det kommer en gigantisk varelse på golvet, en kackerlacka som är större än vad jag någonsin sett förut. Jag tror t.o.m. jag hörde stegen från den. Med ett mycket snabbt och vigt hopp över bardisken i köket landade jag framför sambon som frågade vad jag sysslade med. Inget, försökte jag. Man känner sig inte supermanlig när man flyr från en kackerlacka och jag ville inte visa mig rädd. Men denna var stor! Och jag tror den hade tänkt att attackera. Så jag förstod mycket snabbt att för att överleva är det enda rätta att överraska den bakifrån. Med försiktiga steg smög jag fram och kikade bakom bardisken. Den var kvar. Med ryggen mot mig. Perfekt. Med hjälp av en sko slog jag och slog tills jag var trött i armen. Man har ju hört att kackerlackor överlever det mesta så jag ville vara säker. Den var död.

Idag kom ytterligare en gigant fram ur sitt gömställe. Utrotarmannen kommer tillbaka imorgon. Han försökte påpeka lite försynt att det är söndag imorgon och att han egentligen inte arbetar då. Förgäves. Imorgon klockan 11 kommer han. Jag möter honom utanför dörren, lagom till att jag checkat ut från nattens hotellvistelse.

//Micke

I vuxen ålder har jag aldrig åkt på en charterresa. Jag har haft för många fördomar om charterresenärer och charterresmål för att tycka det skulle vara intressant. Fulla turister som bara vill ha det som de har det hemma fast med sol. Nu har jag ju mer eller mindre ofrivilligt hamnat på en av världens mest kända charterorter, Playa del Ingles. Mina fördomar har blivit besannade.

Det började på planet ner. Det beställdes vilt från dryckesvagnen av de flesta passagerarna ombord. Klockan var bara nio på morgonen! Jag unnande mig en liten gin och tonic innan middagen först vid 10.30. Och ett glas vin till maten. Men jag hade ju varit uppe sen halv fyra på morgonen så för mig var det ju inte samma sak. Jag tittade lite i smyg på de berusade medpassagerarna som hade börjat "semestern" i samma sekund de gick ombord på planet och tänkte; typiskt svenskar. Strax innan landning tog jag en GT till. Det var jag värd efter så många timmars flygning. Och jag hade ju faktiskt börjat min semester.

Några dagar senare var vi ute på kvällen och kollade in lite shower och nattklubbar. Överallt såg vi fulla svenskar som betedde sig så "svenskt" och skämde ut sig när de vinglade omkring. Ett svenskt par som hade varit med på samma flyg ner som jag ramlade in på stället vi satt. De började beställa drinkar och shots högljutt. Sjöng och dansade sittandes på sina stolar. De var märkbart berusade och totalt blodröda i ansiktet av för ihärdigt solande under dagen. Att folk inte kan sola och dricka med måtta! Vi satt och drack våra drinkar i lugn och ro, med en snygg och måttlig solbränna, och roades av att kolla in det berusade paret. Några drinkar senare skulle vi gå vidare. Ett litet smidigt kliv ner från barstolen, någon missbedömning kanske av avståndet till golvet och ett litet dubbelsteg senare stod vi utanför restaurangen. Snyggt och med stil. Ingen hade nog sett vår lite vingliga gång när vi gick. Och det var ju inte så konstigt om vi vinglade lite. När man reser sig snabbt kan det ju hända att det snurrar till lite i skallen. Vi hade i alla fall inte betett oss som det andra charterparet.

Och att jag morgonen efter köper "Lätta" smörgåsmargarin istället för det inhemska margarinet i affären är ju bara för att jag vet hur det smakar och säkert nyttigare än deras eget. Och den stora lycka jag känner när jag ser att de säljer både Expressen och Aftonbladet i samma affär gör mig inte heller till en charterturist. Och att båda tidningarna är försenade dagen därpå måste man ju ändå få påpeka. Hur svårt kan det vara att få fram svenska tidningar i tid?

Inte heller det faktum att jag också är knallröd i ansiktet av solandet och går omkring och tror att det ser bättre ut på mig än någon annan gör mig inte heller till en charterturist. Min färg går i alla fall mer mot brunt än rosa till skillnad från de andra vanliga charterturisterna som inte kan sola med måtta.

Jag tittar på klockan nu och ser att den är över tre på eftermiddagen och jag kan nog konstatera att det är dags för dagens första öl. Det är ju så varmt ute. Man måste få unna sig lite när man är på semester. Jag häller upp min Carlsberg, den inhemska ölen är ju inte riktigt lika god, och tänker för mig själv, att någon typisk charterturist, nej det blir jag aldrig.

//Micke

När Kalle Anka var på TV igår satt jag på playan här på Gran Canaria och missade det. Illa! Fast jag överlevde. Jag landade kl 13.00 och kl. 14.15 satt jag på stranden med en iskall öl i handen och njöt av den 27 gradiga värmen i solen. Det funkade också som julfirande.

Idag har jag ensam försökt att lokalisera mig i stan här. De som känner mig vet att jag har ett uselt lokalsinne så att jag ens skulle försöka gå på upptäcktsfärd själv i en helt ny stad var ju dömt att misslyckas. Jag gick ut vid 9 i morse och kom tillbaka nu kl. 18. Från 14-tiden ungefär har mitt mål endast varit att försöka ta mig hem.

Fast jag hade skoj på vägen också. Jag och lille Lucas (vår hund) har träffat många människor under dagen och sett hur mycket som helst. Och jag har blivit brun! Eller ja... grisskär så här första dagen är väl mer korrekt beskrivning av kroppsfärgen. Men på rätt väg är det i alla fall.

Imorgon börjar Körslaget i TV4. Missa inte det! Erik Segerstedt som leder Uddevallas kör spelade tillsammans med produktionsteamet från Meter Film in en del intervjuer på Bokenäs när de bodde hos oss. Några receptionister från oss blev filmade också i en ganska rolig situation med Erik. Om det inslaget visas tror jag det sitter några tonårsdöttrar till en av dem med stora kuddar framför ansiktet imorgon. He he he...

 
Ha en trevlig fortsättning på julhelgen!

//Micke

De senaste sex åren har jag firat jul utomlands. Min sambo jobbar inom flyget och är stationerad i Spanien så oftast har det blivit där.

Vårt julfirande har inte varit så traditionellt som man kanske kunde önska. En snabbhandling dagen innan på Ikeas matavdelning för att åtminstone få lite köttbullar och prinskorv till lunch har vi i och för sig lyckats med. Men vi sätter oss inte och kollar på tv exakt kl. 15.00 och vet att 90 % av resten av landets befolkning också gör det. När jag berättar att det är så vi gör i Sverige för kompisar i Spanien tror de inte vi är kloka. Äh, de förstår inte våra fina traditioner.

Även i år ska jag fira julen i Spanien. Men i år blir det annorlunda. Sambon jobbar sen några veckor tillbaka på Gran Canaria. Playa del Ingles. Det är ju där Sällskapsresan spelades in!

Värsta svenskghettot kommer jag till! Fantastiskt! Äntligen lite människor som uppskattar små grodorna och Kalle Anka. Imorgon bitti drar jag till Nueva Estocolmo! Ra ta ta ta ta!
God jul alla goa människor!

//Micke

Eller ja, döden och döden, men nästan. Att öppna julklappar innan själva julafton borde tydligen enligt vissa paragrafryttare bestraffas med döden. Jag är av annan åsikt.

När vi i fredags hade julavslutning på jobbet fick alla i personalen julklappar av vår vd Lars Eric. Eftersom alla satt snällt med sina julklappar i sina knän eller på bordet framför sig utan minsta försök att ens glutta bakom pappret kunde jag inte med att slita upp min julklapp heller. Fast jag ville. Jag frågade de runt omkring bordet om de verkligen skulle vänta till själva julafton med att öppna. Självklart, blev svaret.

Tidigare år har jag väntat tills jag kommit ut i bilen där jag i min ensamhet och med stor iver öppnat julklappen. Ingen annan har då vetat om att jag är så kass på att hålla mig. Det har varit min hemlighet. För först på julafton skickar jag ett tack-sms till Lars Eric där jag glatt överraskat tackar för den fina klappen. Då tror han ju att jag öppnat den först då! Smart.

I år har jag tänkt att jag också måste börja bete mig vuxet och låta bli att öppna det innan julafton. Och jag har faktiskt lyckats hålla mig! Trots att paketet ligger framför mig på köksbordet och läskar. Men så för en liten stund sen kom jag på värsta grejen!

Jag ska åka utomlands över julen. Ja, det var inte det som var värsta grejen. Det var bestämt sen innan. Men jag åker tidig julaftons morgon och ni vet ju hur incheckningspersonalen på flygplatsen alltid frågar;
-Har du packat din väska själv?
Då kan jag ju inte ha en julklapp med mig som jag själv inte har slagit in. Tänk om det är något olagligt i den? Knark? (Troligtvis har väl inte Lars Eric gett oss alla ett kilo kokain var, men man kan ju inte veta.) Jag vill ju inte tillbringa julen i fängelse!

Därför borde det i mitt fall vara helt ok att öppna julklappen innan julafton. För jag vägrar att vänta tills jag kommer hem i januari igen. Det förstår ni väl? Och det är på detta finurliga sätt man lurar döden.

//Micke

Under natten hade tomten hämtat en praktikant som var sugen på att hjälpa till i receptionen. Praktikanten satt snällt och väntade i backoffice i morse när receptionisterna kom.

De blev tydligen jätteglada över att få hjälp. Glädjeskriken hördes i hela huvudbyggnaden. Ett efter ett kom skriken, allt eftersom personalen kom in och såg honom.

Äntligen lyckades tomten göra någon glad! För det var väl inte rädsla i skriken som hördes? Nää...

//Micke

Ikväll dukas Bokenäs sista julbord upp för i år. Vårt julbord är verkligen något utöver det vanliga! Det är så fint och vackert och vi har som tidigare år även i år fått mycket lovord för det. Kul!

Jag älskar att jobba julbord och hoppade därför in i lördags och "hjälpte till". Eller ja, jag stod mest och pratade med gästerna. Var nog inte till så mycket hjälp egentligen.

Innan gästerna kom slog vi vad om vem som skulle dra in mest dricks under kvällen. Jag och Anna var nog mest taggade inför uppdraget. Men Annas tävlingsinstinkt visade sig även innehålla avundsjuka! Illa. När jag stod och fjäskade, eller jag menade pratade, med några gäster vid ett bord fick jag den översta lappen på bilden instucken i min hand. Anna var sur. Hon ritade till en liten glad gubbe i slutet men jag såg avundsjukan i hennes blick. Och hat.

Jag tänkte då att det nog var bäst att jag gjorde någon nytta så jag kom i nåder igen. Jag ställde mig och jobbade i baren som var mycket välbesökt. Efter kanske tio minuter fick jag den understa lappen instucken i min hand. Fast denna gång var det från en gäst. Med ett telefonnummer nedskrivet!! Det är första gången det händer mig. Jag hade ingen användning av numret förutom att trycka lappen i ansiktet på Anna. En lapp med ett telefonnummer måste ju vara värt en del omvandlat till dricks. Eller? Anna tyckte inte det.

Det spelade ingen roll. Jag vann ändå drickstävlingen. Stort! Det var det viktigaste. Det är ju vad julen handlar om. Att vinna! 

//Micke

När vi åkte buss i måndags blev vi påkörda av en personbil. Det var ju inte en jätteomvälvande situation i sig, eftersom vi knappt kände något. Det mest spännande var ju blåljusen som kom efteråt. En liknande händelse hände mig förra året. Då körde jag min bil och blev påkörd av en lastbil. Det kändes lite mer.

Jag har en fetisch. Det är att tvätta min bil. Jag älskar det verkligen. Inte sådana där töntiga automattvättar man åker igenom, utan att tvätta för hand. Jag mår bra när jag tvättar min bil. Och jag är supernöjd efteråt när bilen glänser i solskenet. Det var efter en sådan magisk stund jag blev påkörd. Vilket gjorde det hela än värre, eftersom bilen var i perfekt skick och ren!

Jag kom på en påfart i rusningstrafik när jag skulle byta fil till den bredvid där lastbilen låg. Eftersom det fanns en stor lucka framför honom och ingen bakom, gasade jag på och tänkte lägga mig där. Det uppskattades nog inte av lastbilschauffören. För när jag låg snett framför/bredvid honom känner jag hur något tar tag i baksidan av bilen och liksom slänger den ganska rejält åt sidan. Chauffören i lastbilen hade valt att byta till min fil i samma sekund. I backspegeln ser jag den vansinnige chauffören som "hytter" med näven. Bara att en människa hytter med näven är ju lite komiskt. Är det verkligen det mest effektiva sättet att få ut sin vrede på? Att lyfta handen?

Jag ställde bilen och gick ut för att fråga honom vad han sysslade med. Han gick själv inte ur sin monsterbil utan satt kvar vilket gjorde att jag stod två meter under honom. Nästan i alla fall. Han kände sig nog säker i sin bil. Han sa att han inte sett min bil och att jag som hade en mindre bil än hans skulle vara lite försiktig när det kommer en lastbil. Han förklarade inte detta i normal samtalsnivå. Han skrek ut sin ilska. Människor med så mycket ilska inom sig i trafiken skrämmer mig lite. Och att störst först gäller i detta land har jag inte riktigt vetat om. Men att han inte skulle ha sett min bil som ändå låg snett framför hans var för mig obegripligt.

Jag VET att han gjorde det med flit!

Lastbilschaufförer är onda. De är snälla mot varandra och blinkar med ljuset vid omkörningar och sådana grejer. Men mot personbilar är de onda. Vid omkörningar av deras lastbilar gasar de på och ger precis allt vad motorn tål, bara för att visa att de är större och ingen minsann ska komma och lägga sig före dem hur som helst. Ja, så gör de. Allihop. 

Vi skulle i alla fall skriva en skaderapport och eftersom han vägrade att lämna sin bil "bjöd" han in mig i sin mördarmaskin. Med fyra halvmeterhöga steg var jag uppe i passagerarsätet. Jag satt otroligt bekvämt och beundrade utsikten. Det var fantastiskt vackert där uppe. Vilken panoramavy! Glasdörrar som förbättrade sikten åt sidorna. En gigantisk framruta och 57 backspeglar. Att han inte skulle ha sett mig var en omöjlighet. Men att jag ytterligare en gång skulle påpeka det kändes också som en omöjlighet. För trots att jag lyckats lugna honom lite var han fortfarande helt hysteriskt vansinnig. Min bil stod ju parkerad några meter framför hans och han kändes som en sådan kille, som om han kände för det bara skulle kunna gasa på och köra över den och ställa sig på den. Bara för att han kunde och hade större än mig. (Fordon alltså). Så trots den fina utsikten jag hade där jag satt, ville jag ändå komma ut ganska snabbt.

När han hade skrivit under rapporten muttrade han:

-Det är väl själva fan att sånt här ska hända mig jämt.

-Ja, det var då första gången för mig. Är detta ett återkommande problem för dig borde du byta yrke.

Jag stängde dörren snabbt och sprang rädd tillbaka till min bil.

//Micke

Personalresan gick igår från Bokenäs via fem olika upphämtningsplatser till Göteborg. Vi var på ett mycket trevligt studiebesök hos vår fiskhandlare, Fisk Idag. Sedan blev det Liseberg med julshopping, isbar och middag. En jättetrevlig eftermiddag och kväll. Men jag vet inte om det var tomten eller någon annan som ville oss illa under resan. Någon var det i alla fall. Vi tror starkt att det var tomten.

Första gången han slog till var när vi alla var upphämtade och vi hade tio minuter kvar till första stoppet. Tomten ville väl inte väcka uppmärksamhet så han hade klätt ut sig till kvinna och körde en bil bredvid bussen. Tomten låg alltså i filen bredvid vår buss när han plötsligt bestämmer sig för att svänga över i vår fil. När vår buss ligger där. Tomten körde in i bakhjulet på bussen. Det var inte jättebegåvat.
Vår supercoole chaufför sa i mikrofonen innan han gick ut att han bara skulle gå ut och ruska om "kvinnan" lite. Dessvärre krävdes det mer i insats än hans omruskning. Två polisbilar närmare bestämt. Eftersom kvinnan/tomten troligtvis hade smakat några nubbar innan körningen och egentligen inte alls var sugen på att stanna kvar på platsen. Vi var 36 personer i bussen varav ALLA satt klistrade med ansiktena på rutan och glodde ut. Blåljus på utsidan och kamerablixtrar på insidan. Värsta epilepsiinfernot. Det är spännande att komma till storstan!

Sen var han snäll några timmar. Väl framme hos Fisk Idag blev vi bjudna på god mat och dryck och rundvisning. Och roliga berättelser/fakta om fisk och skaldjur. De berättade bland annat att alla plattfiskar från födseln är vanliga runda fiskar. Efter en tid börjar de sprattla och lägga sig på sidan och sedan lever de snett resten av livet. Det ena ögat vandrar över till ovansidan på fisken och huvudets benstruktur ändrar helt form.
Eftersom alla mina kollegor satt och nickade instämmande och tyckte det var en helt naturlig utveckling av en fisks uppväxt vågade jag inte fråga om detta var ett skämt. Jag tycker det låter långsökt och invecklat. Men man vill ju inte verka dum så jag skrattade bara lite nervöst och nickade också i väntan på att de skulle säga att de bara skämtade. Men det gjorde de inte. Jag vet fortfarande inte om jag kan tro på det.

Sen väntade ett juligt Liseberg med middag. Verkligen trevligt!

Utanför Lisebergs entré väntade bussen. Vi gick alla ombord på den totalt nedsläckta bussen. Vi trodde vår chaufför ville göra det lite mysigt med den mörka miljön. Men strax efteråt lystes bussen återigen upp utifrån av blinkade ljus. Denna gång i orange färg. Bärgare var tillkallad eftersom tomten tydligen hade laddat ur batteriet på bussen under tiden vi roade oss. Men endast två minuter senare var vi på väg hem. Efter en mycket trevlig och uppskattad kväll!

Tack Trestad Buss med en mycket underhållande chaufför som körde oss. Tack Fisk Idag för att vi fick komma och se hur ni jobbar och för att ni tog så bra hand om oss.
Och TACK Lars Eric för hela resan! Det var mycket uppskattat!

NÅGON oinbjuden var då med. Det hände en del hyss både på vägen ner och på vägen hem. Om det var tomten eller ej det vet jag inte men någon ville ställa till det för oss.

Imorgon kommer bildbevis på vad vi råkade ut för.

//Micke